Finland i Europa - Finland och Europa

I min högskola, Arcada, var vid senaste årsskifte 9,3 % av studenterna av utländskt ursprung. Nationaliteternas antal var, förutom finländare, 43. Dessa siffror anger alltså de som hos oss studerar för examen. Därtill kommer de utbytesstudenterna, också på denna punkt har Arcada uppnått målsättningarna. Trenden visar heller inga tecken på att vika.

Siffrorna kunde förvisso gälla hela landet. Finland har ett gott rykte på internationaliseringsmarknaden. Allting borde ju alltså vara bra, det är bara att fortsätta i invanda spår, och visst har vi orsak att vara nöjda och stolta över vad vi hittills har åstadkommit. Ändå är det nånting jag saknar.

Det jag saknar är en ideell attityd till Finland som en del av Europa. När vi i tiderna anslöt oss till de europeiska studentutbytesprogrammen, var det viktigt att göra studenterna till europeiska medborgare. Det är förvisso ambitionen med Sokrates och Erasmus fortfarande.

Men har Europa någon specifik relevans för högskolornas internationaliseringsstrategier idag? Knappast, vi är inte särdeles Europaorienterade. Däremot vänder vi oss gärna längre bort. Idag är i synnerhet Asien intressant. Vi har våra Asiennätverk och rekryterar aktivt studenter i Kina och Sydostasien. Det fanns en tid då den säkraste platsen att träffa en yrkeshögskolerektor på var Pekings flygfält. Snart aktiverar vi oss säkert på samma sätt mot Latinamerika och Afrika. Därtill inspirerade också av det nya utkastet till utvecklingsplan för undervisning och forskning 2003 - 2008.

Allt detta är naturligtvis bra, jag är själv aktivt med i Asiennätverket. Men var blev Europa? Vem rekryterar aktivt i Paris och Milano? Eller Budapest och Sarajevo?

Jag kan förvisso höra argumenten: ”Utbildningsutbudet i Europa är övermättat, vi klarar oss ändå inte i konkurrensen. I Asien (och Latinamerika och Afrika) finns en efterfrågan, om inte vi är aktiva är nog andra det.” Och säkert är det så. Dessutom är ju våra utländska studenter aktiva, ambitiösa och målinriktade. En pragmatisk attityd till utbildningen är också alltid nödvändig. Eftersom vi vill ha utbildning på engelska och utländska studenter i våra högskolor är det ju rationellt att vända sig åt det håll där vi kan vara säkra på att det finns efterfrågan.

Men ändå! Vi borde inte låta pragmatismen ta överhanden. Om utbildningen skall vara ett ”public good” måste den också innehålla ideologiska element. Idag saknas den europeiska dimensionen som ett aktivt ideologiskt element i våra högskolor. Vi talar förvisso om Bologna-processen och ombildar strukturerna, men mer för att vi måste än för att vi vill. Det borde vara i vårt nationella intresse att öka kunskapen om Europa och förstärka finländarnas uppfattning att vara medborgare i Europa. Intresset tex för Europaparlamentet och EU-valet visar att något kunde göras.

När nu myndigheterna ber om strategier för internationalisering, regional verkan, forskning och utveckling etc. så tycker jag det kunde vara på sin plats att uppmana högskolorna att formulera sin Europastrategi.